År 1925 använde tyskarna AEVan Arkel och JH Deboer först den termiska separationen av jod för att framställa metall hafnium. Hafnium som produceras med jodid termisk dissociationsmetod är av hög renhet och kan uppfylla renhetskraven för atomenergiindustrin, men det har gradvis ersatts av andra metoder på grund av dess lilla produktionskapacitet, höga energiförbrukning och höga kostnader.
1940 uppfann WJKroll, en luxemburgsk forskare, en metod för att framställa titansvamp genom att reducera titantetraklorid med magnesium. På grund av de liknande egenskaperna hos hafniumtetraklorid och titantetraklorid används magnesiumreduktionsmetoden också vid produktion av hafnium och blir den huvudsakliga produktionsmetoden för metall hafnium.
Separationen av zirkonium- och hafniumteknologi utvecklas också. 1950 började västerländska länder använda två processer från USA: s atomenergikommission för att producera atomkvalitetssvamp hafnium. I början av 1970-talet utvecklades den kokande kloreringsprocessen av zirkonium framgångsrikt. I slutet av 1970-talet genomförde olika länder forskning om processförbättringar, bland vilka Frankrike föreslog brandseparationsprocess genom tio års forskning. Senare utvecklade Japan processen att extrahera zirkonium och hafnium i svavelsyralösning med trioktanamin (känd som N235 i Kina) efter alkalifusion av zirkonit. Nu kan zirkonium- och hafniumseparationsteknik grovt delas in i våtseparation och brandseparation av två slag, den framgångsrika tillämpningen av brandteknik i industriell produktion är zirkonium hafniumsmält saltdestillationsmetod, våtteknologi är lösningsmedelsextraktionsmetod.
Med utvecklingen av hafniumproduktionsteknik ökar utbytet och tillämpningsområdet för hafnium. På 1950-talet använde reaktorn i den första amerikanska kärnkraftsdrivna ubåten först hafnium som kontrollstav. På 1980-talet använde USA i genomsnitt 26 ton hafnium per år för kärnreaktorer, främst för sjö- och rymdändamål.
